Lydnadsdebut… ibland är att våga en vinst i sig.

Igår åkte jag till Söderköping ihop med Jeanette då det var dags för Sams första lydnadstävling. Sam fick komma ut och kika runt ett tag och vänja sig vid miljön innan det var dags för samling. Vi drog startnummer tio och jag tog ut honom när det var ca två hundar kvar. Sam var väldigt nosig på vissa ställen och tyckte det var lite jobbigt med så många hundar nära men jag tyckte ändå han kändes ok. Tyvärr hade jag lite svårt att få igång honom som jag brukar, som vanligt handlar det om att jag är rädd för att störa mina medtävlande och då blir jag stressad. Sam satt lugnt hos mig när jag lämnade apporten till tävlingsledaren så det är jag jättenöjd över och var med fint första stegen på väg in mot plan… sen låste han sig på publiken vid sidan och var svår att fånga upp. Det i kombination med en stel, spänd matte som inte hade en bra strategi för hur jag skulle hantera hans brist på fokus gjorde att första biten av följsamheten uteblev då han tittade bort mot sidan av planen. Min strategi att ”gå på” med tanke att han brukar jobba in sig kostade då det resulterade i koppeldrag och även om han kom sig och gick halva sträckan helt ok så var momentet redan nollat. Jag är dock nöjd över att jag när han kom in i position valde att berömma honom muntligt och att vi gjorde klart. Domaren kom fram och pratade med oss innan nästa moment och det har vare sig jag eller Sam rutiner för så det behöver vi träna på. Jag valde att ha honom sittande vid sidan och han satt snällt och lugnt men efter det kom han av sig och började nosa.

Trots att jag verkligen försökte få igång honom satt han och kollade åt sidan när jag lämnade honom för inkallning och när jag vände mig om satt han och nosade och mer eller mindre slickade marken! Jag provade att kalla in men ingen reaktion, inte ens när jag klappade mig på knäna och lockade reagerade han utan stod som fastfrusen med nosen i backen. Jag valde att gå tillbaka och bryta tävlingen. Det var en tålmodig domare som gav mig tid att försöka fånga upp Sam och få ett bra avslut men Sam var helt låst vid doften, inte ens när jag satte mig på huk hos honom och försökte klappa om honom lyfte han nosen… Jag har faktiskt aldrig varit med om något liknande. Jag kopplade honom, gick bort en bra bit och sen lekte jag med honom innan jag satte honom i bilen. Sam kändes fortfarande lite ”off” men iallafall inte tryckt så trots allt är jag nöjd över hur jag hanterade den biten.

Jag vet att många inte bloggar om ”dåliga saker” men jag skriver för min egen del, för att jag vill kunna gå tillbaka och utvärdera vad som händer. Det blir ibland ärligt, rörigt och bara ett sätt att få ordning på tankarna. Jag försöker att se det här som ren lärdom, visst är det aldrig roligt när det går åt skogen men ibland måste man få prova för att se vad man har och jobba med. Vad Sams nosande berodde på låter jag vara osagt, en spännande doft, ett överslagsbeteende för att situationen var svår, en reaktion på min nervositet eller en kombination av allt? Det ända jag vet i dagsläget är att jag behöver tävlingsträning för att bli en bättre förare och för att få det måste jag liksom tävla… och Sam behöver mer miljöträning och på sikt mycket träning i engagemang och fokus. Det var trots allt fem år sedan jag sist tävlade lydnad och jag försöker se det som en vinst i sig att jag ”vågat” äntra den världen igen… och jag hoppas trots allt att ju mer jag lär mig ju mer kan jag stötta och förbereda min hund.

För tävling eller inte, jag tycker om min lilla turbolämmel ❤

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Lydnadsdebut… ibland är att våga en vinst i sig.

  1. starsweepers skriver:

    Det där kommer bli bra med lite mer engagemangsträning 👍Tycker ändå du löste situationen bra ❤ och jag är övertygade om att ni har många roliga tävlingar framför er 😊 Kram!

  2. Alyza med flock skriver:

    Håller med ovan 😉
    Ni kommer att hitta rätt, bara att fortsätta jobba tillsammans!!!
    Ni är ett härligt team du och Sam ❤️❤️

  3. Klart dud tycker om din turbolämmel! Vore väl förskräckligt annars. Sam gillar ju dig precis lika mycket oavsett hur du lyckas som förare.
    Inte en särskilt proffsig kommentar, men så är jag ju absolut ingen tävlingsmänniska. Men jag håller absolut med om ”att våga är en vinst i sig”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s